journalistikens framtid

Nyhetsmedier har på sistone fått se sig drabbade av vikande annonsintäkter, speciellt i print men nu även digitalt. Det beror till stor del på att de stora jättarna (Meta och Google) tar en allt större del av annonskakan, men det finns också något i användarbeteendet på nätet som oroar. Den unga generationen utger sig exempelvis vara ganska ointresserad av att betala för nyhetsrapportering, vilket inte borde förvåna någon. De som är uppvuxna på Internet är också vana vid att det mesta är ”gratis”, även om betalväggar sätter stopp på några få specifika platser.

Att betala för underhållning på Netflix är en sak, men att abonnera på tillgång till en nyhetssajt som bara upplevs skriva samma sak som alla andra är något annat. Nyhetsflödet finns ändå överallt, hela tiden. Så kan man åtminstone uppleva det om man inte har varit med om andra tider och ett rigidare medielandskap.

I förlängningen kan det förstås ses som en fara och ett hot att den oberoende journalistiken inte längre bär sig ekonomiskt. I tider av AI, fake news och annan desinformation är källkritik viktigare än någonsin, men vem garanterar opartiskhet och saklighet om de gamla nyhetsinstitutionerna sakta försvinner?

Som ett led i att motverka denna utveckling har Bonnier bestämt att organisera om sin nyhetsverksamhet på så vis att DN:s chefredaktör Peter Wolodarski blir chef över den sektion som även omfattar Expressen. Beslutet har väckt oro och kritik, speciellt från Expressen som menar att de kommer förlora en stor del av sitt oberoende när de underordnas storebror DN.

Det är lätt att förstå hur Bonnier tänker i pressade tider, men ett vikande intresse för oberoende och professionell journalistik motverkas rimligen bäst genom ökad konkurrens, inte mer konsolidering och likriktning.